Vad är det jag som prenumerant av en papperstidning egentligen betalar för? Text och bild, givetvis. Distribution och tryck, så klart. Men i stor utsträckning också för det arbete som redaktörer och redigerare utför i skymundan.
Tjänsten redaktörskap är för mig värd många kronor.
I veckan har framtiden för RSS återigen bubblat upp som ett hett diskussionsämne på ett antal bloggar. Robert Scoble hör till dem som dödsförklarar RSS, och istället talar sig varm för Twitter och Facebook. Mathew Ingram hör till dem som fortfarande tror på tekniken.
Men det verkligt intressanta i den diskussionen är inte tekniken, utan just redaktörskapet. RSS är, menar kritikerna, bara en flod av rubriker. Länkarna som postas på Twitter och Facebook är däremot utvalda av personer som du på ett eller annat sätt litar på. Man kan givetvis hävda att flödena man prenumererar på i RSS-läsaren också är utvalda, men skillnaden mellan RSS-läsaren och Twitter är för stor för att det argumentet verkligen ska hålla.
Stor är också, ur samma aspekt, skillnaden mellan papperstidning och nättidning.
I papper är redaktören tydlig #
I Google Reader har jag just nu prenumerationer på knappt 300 källor, på Twitter följer jag 649 personer. Jag läser väldigt mycket på skärm och när jag köper en iPad kommer det bli ännu mer.
Men vid frukostbordet är det morgontidningen som regerar. Morgontidningarna, rättare sagt. Fyra stycken kommer i brevlådan och dem kommer en iPad inte att kunna ersätta.
Förklaringen går att sammanfatta i ett ord: Redaktörskap.
Lägger man alla tekniska skillnader åt sidan, som att en papperstidning gör sig bättre när man delar frukostbord med en vild tvååring eller att innehållet i en pekdator är obegränsat, så är den stora skillnaden mellan det jag läser på skärm och det jag läser på papper just det.
På papper syns redaktörens arbete på varje uppslag. Det som bedömts som viktigt finns långt fram i tidningen, och får stor plats. Det mindre viktiga får en lite mer undanskymd placering. När jag sen sätter mig vid datorn och öppnar Google Reader, då saknas allt redaktörskap. Istället är det en helt osorterad flod av rubriker och länkar som väller över mig, där jag själv måste gallra fram det intressanta. Lika osynliga är redaktörerna nästan när man besöker tidningarnas webbplatser, något som Fredrik Strömberg skrev om i ett väldiskuterat blogginlägg i februari :
Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?
Svaret på frågan är inte enkel, men redaktörens arbete måste absolut bli synligare.
När tar nätredaktören ett kliv framåt? #
Nu går det givetvis alltid att ha synpunkter på hur bra jobb redaktörerna på en morgontidning gör, om det är rätt grejer som prioriteras. Men i slutändan är det ändå deras arbete som till stor del förklarar varför tidningen fortfarande är en viktig del av morgonrutinen. De hjälper mig att spara tid genom att snabbt ge en överblick över det senaste dygnets viktigaste nyheter.
Jag vill ha en förstasida på nätet som lika bra som papperstidningens etta presenterar de viktigaste nyheterna det senaste dygnet, de senaste tolv timmarna eller vilket tidspann man nu väljer att jobba med. Inte en förstasida där man inte kan vara säker på att störst nyhet också ligger i topp. Innan en sådan etta finns på nätet kommer jag aldrig sluta prenumerera på en morgontidning. Faktum är att jag till och med är beredd att betala en slant för att få urvalet gjort i den digitala världen. En freemiummodell där det "oredaktörade" flödet i webbläsaren är gratis, medan sorteringen, prioriteringen och urvalet i en pekdator kostar pengar?
Men på nätet har redaktörskap också blivit något mer, nämligen det som diskussionerna om RSS kontra Twitter handlar om: Tipsandet. Man läser något intressant, tror att vänner och bekanta är intresserade och lägger upp en länk på Facebook eller skjuter ut den i Twitterflödet. Det är inte ett redaktörskap i traditionell bemärkelse, men i den enorma informationsfloden på nätet har det blivit nog så viktigt. Och jag undrar vilken redaktion i Sverige som blir först med att utnyttja det.
Redan har många enskilda personer börjat jobba som länkredaktörer och postar regelbundna blogginlägg där de kommenterar och tipsar om läsvärda texter på nätet, precis som jag gör här på bloggen. Men jag väntar fortfarande på att den första tidningsredaktionen i Sverige ska börja jobba på samma sätt. På redaktionerna blir massor av texter lästa varje dag. Somliga blir uppslag till egna jobb, andra görs det snabba rewrites på. Men det finns garanterat fler som skulle intressera läsekretsen.
För snart två år sedan föreslog Joakim Jardenberg att alla redaktioner borde ha en länkredaktör. Som jag läser idén handlar det om att hitta relevanta länkar till de artiklar som skrivs. Jag tycker att en länkredaktör lika gärna kan vara den som har i ansvar att sammanfatta kollegornas tips i en daglig uppdatering.
Behovet av duktiga redaktörer försvann inte med nätet. Det är dags att lyfta fram deras jobb också i den digitala världen.
Jag har tidigare skrivit om "döden för RSS", om hur ny teknik utmanar redaktörsrollen och hur smarta filter hjälper oss att gallra i informationsflödet.